Idag arbetar jag hemifrån. Tanken med detta var att få lite lugn och ro så att jag kunde läsa igenom massa viktiga rapporter. Problemet är bara att när jag får lite lugn och ro, dricker kaffe och sitter framför Facebook/Twitter/Bloggen så har tiden en tendens att gå lika snabbt som ett toalettbesök efter att ha ätit hämtepizza mitt i sommaren.

Så för att få lite strukur på min dag så har jag skapat en rapportcykel:

I somras när jag var på Ullared så köpte jag två t-shirts med Top Gun-tryck. Den ena är vit och den andra är grå. Eller båda är olika ljusa nyanser av svart, skulle man också kunna säga. Hur som helst. Igår satt jag och laddade ner nya ringsignaler till min iPhone. Jag sökte bland filmmusik och fann plösligt soundtracket till Top Gun. Hur bra var inte det liksom? Jag kan liksom se mig själv gå omkring i slowmotion med min t-shirt och ett par pilotbrillor. Men så kom jag på att jag inte ens har sett filmen. Jag bara satt där och kände mig allmänt Tom Cruisig (amen ni vet, liten och skitdryg) av att lyssna på soundtracket. Så jag gick direkt in på Ginza och klickade hem filmen för 79 kronor. Den fanns även i metallförpackning för det dubbla. Men jag kände mig liksom inte riktigt behörig till den.

Sen har jag tänkt på en annan sak. Hot Shots är ju en parodi på Top Gun. Så om man gör en parodi på Hot Shots, blir det då Top Gun?

Ja, alltså Kontoret som går på TV4 ikväll. Ni tror väl ändå inte att jag jobbar en söndagkväll? (Precis som om inte kombinationen kontoret/öl var mer anmärkningsvärd).

Idag har jag varit på museum. Jag gick mest runt och tryckte på de olika knapparna som tillhörde de olika montrarna. Ni vet sådär så att det blinkar små röda lampor eller kommer ljud. Jag gick in för knapptryckandet så hårt att jag plötsligt råkade trycka på en knapp som släckte ner ljuset i hela lokalen. Jag räddade dock situationen genom att säga "ojsan då" och trycka på knappen igen.

Jag kom hem från gymmet för en stund sedan och ställde mig direkt vid spisen. På vägen hem hade jag köpt nötfärs, krossade tomater, champinjoner och lök. Gissa vad jag skulle laga? Jaaa! Korvstroganoff såklart! Här är receptet:

Jag är upprörd. Egentligen borde man kanske sätta ett utropstecken efter ett sådant påstående, men min upprördhet börjar liksom ebba ut i någon form av utmattning.

Igår när jag kom hem så stod mina vaktmästare i trapphuset och målade dörrar. Eller egentligen stod de och spacklade dörrar, men det lät så tråkigt nu när jag ville måla upp en bild för er. Den ena vaktmästaren knackade på min dörr efter en stund. I vanlig ordning öppnade jag dörren, log brett och sa: "Hejsan! Vad kan jag hjälpa till med?". Vaktmästaren var inte riktigt lika serviceminded som jag och pekade istället bara på mitt dörrhandtag och sa något om att han skulle ta bort det. Jag samtyckte eftersom att jag kände att han som vaktmästare hade bättre koll på dörrhandtagsrelaterade frågor i samband med dörrmålning än vad jag hade.

På kvällen när de hade gått insåg jag att de fortfarande inte hade satt tillbaka mitt dörrhandtag. Så där stod jag med en totalt inbrottsosäker dörr och insåg samtidigt att mitt titthål var borta. Kvar fanns bara ett vanligt hål. Nackdelen med ett vanligt hål är att man kan titta lika mycket in i lägenheten som ut ur den. Fördelen är att man kan få inskickat små prinskorvar genom det om man någon gång blir innelåst.

Idag när jag hörde vaktmästarna komma tillbaka gick jag ut i trapphuset. Jag frågade första bästa vaktmästare när de skulle bli färdiga med måleriet. Han ryckte på axlarna och svarade "idag" med minsta möjliga ansträngning till att ens låta trovärdig. Jag log mot honom, tackade och vände mig om för att gå in genom dörren igen. Eftersom att ett dörrhandtag mer eller mindre är en förutsättning för att kunna stänga en dörr så var det lite trixigt. Så vad gör vaktmästaren? Jo, han "hjälper" mig genom att drämma igen dörren efter mig så att jag nästan håller på att få mitt lillfinger avklämt. "NEJ NU JÄVLAR SKA DU FÅ PÅ FAA-AAN!", tänkte jag. Sen stod jag där och blängde på dörren ett tag. Sen gick jag in igen.

På nyheterna idag så berättade de att danskar åker till Sverige för att köpa bantningsmedel. Reportern säger att alla vill vara smala idag och att det finns knep att ta till - alltså bantningsmedel. Inte för att vara någon party pooper, men jag har mycket bättre fusk att erbjuda:

Jag har precis städat till min mormor. Det är lika roligt varenda gång. Mormor har liksom en tendens att kläcka ur sig jävligt korkade saker. Som idag till exempel. Jag frågade mormor vad hon tyckte om Melodifestivalen igår, varpå hon svarade: "Äh, jag vet inte... Det var för mycket musik för min smak!". Man ba okej, säger du det så...

Nu håller jag på att tvätta. Till mig själv, bör tilläggas. Det är lite lättare att tvätta till mig själv än till mormor. Hos henne är det liksom lite svårt att se skillnad på vad som är trosor och vad som är örngott. Hos mig är skillnaden ganska stor. Och skulle det vara svårt att avgöra så är det bara att lukta sig fram, för där är skillnaden ännu större.

Nu har jag bosatt mig ute hos Åsa på landet. Här finns massa olika typer av djur: hästar, hundar och höns. Jag har en känsla av att Åsas familj håller sig till ett H-tema vad gäller djur. Undrar om de har några hamstrar också. I så fall är jag ganska besviken över att jag inte har fått reda på det.

I vanlig ordning är jag uppe med byggarbetarna, som man brukar säga. Idag ska jag åka med min vän Åsa hem efter att jag slutat jobba. Hennes föräldrar är i Australien en månad så Åsa ska passa deras hus på landet i en månad och jag ska hjälpa till i två dagar. Det känns som en ganska fair insats. Det första jag kommer att göra är att klappa alla djuren. Ett åt gången. Efter det tänkte jag åka traktor, om en sådan finns att tillgå. Mer än så har jag inte planerat.

Nu sitter jag och funderar över om jag glömt att packa något. Jag vet att jag lagt ner mina p-piller, rena trosor och en påse godis. Så alla de fundamentala sakerna finns med. Tänk ändå vad skönt det är att det bara är småsaker som vi anser vara det viktiga när vi packar våra väskor nuförtiden. Jag menar, det man glömmer kan man oftast köpa på närmsta bensinmack. Hajja hur jobbigt det måste vara för typ Harry Potter. Han kan ju inte direkt gå in på Statoil och fråga om de möjligtvis har en trollstav, en osynlighetsmantel och hoppande chokladgrodor.

Är ni uppe redan? Jag sitter och dricker kaffe och funderar över när jag brukar gå till bussen om morgnarna. Jag försöker räkna baklänges från jobbet, via stadbussen, via regionbussen och hem. Men jag fastnar någonstans på Pressbyrån framför kanelbullestället hela tiden. Så jag chansar på att det är dags att gå om ungefär 10 minuter.

Imorse hade jag en tvärtomupplevelse. Ni vet dagar när man står framför spegeln och sliter i håret och drar i kläderna och allt bara känns fel? Well, hell no to that! Jag bara knorrade ihop håret, sminkade mig på fem minuter och tog på mig jeans, en vit t-shirt och en blå kofta. Kände mig totally awesome och gav mig själv en "how you doin"-blick i spegeln. Har jag otur så är effekten som med knark - den går över efter ett tag.